Om acceptans

 
Acceptans har ingen separat existens. Acceptans har enbart mening, 
(kan enbart förstås och förklaras) via sin reson d'etre: Non acceptans eller motstånd.
Acceptans kan inte läras eller 'göras'. Ingen kan 'acceptera' som en aktiv 'handling' eller ett aktivt 'görande.'
Acceptans 'händer', när motstånd eller icke-acceptans upphör.
När 'motståndet' och därmed 'motståndaren' försvinner inklusive den, 
som evt skulle ha ett behov för acceptans eller att accepteras. 
Acceptans är i verkligheten 'alltid' ett faktum
....intill 'verklighetskverulantens' entré. Den som säger: "Såhär skal det inte vara!" 

Om en person uppmanas att 'acceptera' kan vederbörande tro, att det er en sorts 'teknik' eller 'metod' 
som han/hon förväntas lära. INGEN KAN DOCK 'PRAKTISERA' acceptans. 
Det är som att lyfte sig från marken, genom att dra sig själv i håret:
Den som förväntas 'acceptera' är just den självsamma, som har kommit på icke-accepterandet.
Så att uppfordra någon till att acceptera, kan icke annat än öka personens stress i stället för att minska den. 
Det ända sätt att få acceptans att inträffa, är att leta efter och fokusera på icke-acceptans.
Kolla var det finns motstånd, irritation och illvilja mot verkligheten. 

När dessa hittas och deras meningslöshet genomskådas, upplöses de naturligt.
	
Om förlåtelse

Ett koncept som definieras via sin motsättning: Besvikelse, orättvisa eller KRÄNKNING. 
Upplevelsen av icke-förlåtelse = Känslan av KRÄNKNING. 
Det behöver inte vara en person, som kan bli objekt för icke-förlåtelse.
Det kan vare en händelse i livet, som jag upplever kränkande.
En händelse eller livssituation som jag upplever orättvis. Något som gått mig emot. 
Det behöver inte ens vara en händelse som fysisk set är riktat mot mig. 
Jag kan känna kränkning på andres vägnar.
Resultatet är, att jag bär runt på obehagliga, smärtsamma känslor av vrede, 
ilska, frustration, ledsenhet, uppgivenhet. ORÄTTVISA. 
Förlåtelse ligger mycket nära acceptans. Det är omöjligt att fullständigt beskriva med ord. 
Man vet vad det innebär, först när man har erfaret det. 
Det innebär en upplösning av känslor av hat, vrede, motstånd, illvilja eller obehag 
mot en person/situation, som jag upplever på ett elakt, hänsynslöst, själviskt, 
medvetet sätt, orättvist har tillfört eller orsakad mig skada eller missnöje. 
Jag kan känna mig kränkt av livet.
Jag kan tycka, att det liv jag fått, eller de livsomständigheter jag 'hamnat i' - har jag inte förtjänat.
Nock har jag väl levt och betedd mig på ett sätt som borde ge mig mer av livets godor? 
Även sådant som jag egentligen kan inse är o-tur, kan ge kränkningskänslor. 
Kolla noga....Var har jag för det?? 
Förlåtelse innebär:
INTE att jag nödvändigtvis behöver tycke om eller uppskatta det jag ’utsätts’ för.
INTE att jag skall börja tycka om den, som kränkt mig.
INTE att jag skall finna mig i vad som helst.
INTE att jag inte skall försöka, allt vad jag kan, att evt. få till stånd en upprättelse.
INTE att jag inte skall säga ifrån på skarpen, även slås för min sak, om så anses behövas.
MEN.......Acceptera först, helt och hållet: Att nu, just NU...... är det såhär det är.
OCH...... Allt är presis som det skall vara. (Hur jag vet det????.......Det har ju redan hänt. Titta!)
Allt som händer har redan hänt! Det är redan ett faktum.
Har jag någonsin lyckats ändra på något som redan hänt? 
Göra något osagd, som jag sade igår?

När förlåtelsen inträffar, kan jag evt. planera och arbeta för en annan utveckling för framtiden.
......om en sådan nu är möjlig. Förlåtelse frigör stora mängder emotionell energi. 
BESVIKELSE = Resultatet av icke infriade FÖRVÄNTNINGAR. = Orealistiska förväntningar.
SORG och GLÄDJE hänger intimt ihop. När den ene sitter hos mig vid mitt bord,
ligger den andre och vilar sig på min soffa.
STOLTHET och SKAM definierar varan. Förekomsten av den ena, garanterar närvaron av den andre. 
Ser du minsta möjlighet för att välja..............Välj skratt framför kränkning.
Ett liv som kränkningsbenägen är ett helvete.

Sann förlåtelse är insikten om, att det i verkligheten aldrig var något eller någon, att förlåta.